De fjorton kameleonterna, de fyrahundra Shantolerna

 

Eyig tittade bakom sig igen. Förföljarna syntes inte till. Hon stannade till för att lyssna ifall hon kunde höra dem. Inget ljud gick att urskönja för tillfället.

- Fortsätt, uppmanade Hamos henne.

Hon gjorde det utan invändning. Ingen tid fick gå till spillo. Deras lilla tiomannagrupp hade under inga omständigheter råd med det.

- Jag är törstig, gnällde Virin.

- Sscch, svarade Eyig.

Hon lyfte upp Virin och överlämnade honom till Hamos. Han tog emot sin son utan att knappt se på någon av dem, utan att minska på takten. Han tog raskt upp en av de små flaskorna som han bar i sitt vätskebälte. Han gav flaskan lika snabbt till Virin utan att ens sakta ner på stegen.  De fortsatte så snabbt fram som de kunde. Ingen sa någonting men alla tänkte samma tankar, på det hemska som de hade upplevt de senaste dygnen och hur det skulle komma ifrån den hotande faran.

Svetten rann, musklerna värkte och magen skrek av hunger. Dessa saker tänkte man däremot inte på i nuläget, eller snarare var det saker som man inte borde eller ville tänka på. Det allra mest korrekta uttrycket var att det var saker som man inte fick tänka på. Någon gång emellanåt sneglade de vuxna i sällskapet på Hamos. Han hade under de rådande omständigheterna blivit gruppens outtalade ledare. På samma sätt höll barnen sig till sina föräldrar och försökte tyda dem. I själva verket visste både stora som små vad som gällde. Den outtalade ordern var att hålla ut till mörkrets inbrott. Det var också den nödvändiga livslinan. Någonstans långt borta i periferin kunde Eyig höra dånet från forsen. Det var ett lika lockande som förrädiskt ljud. Man fick inte falla i fällan att lockas av detta. Man fick inte ens tänka på hur underbart det skulle vara att få dricka av forsens vatten eller till och med få tvätta sig ren och rengöra såren. Det skulle vara himmelriket. Nu fick man inte tänka på himmelriket. Just nu gällde det att undvika helvetet. Hittills hade det gått mot alla odds. Frågan vara bara hur länge till det skulle kunna vara möjligt. De var tio simpla bybor som var på flykt och den enda egentliga bedrift som de hade gjort var att hålla sig vid liv, men det var lite som talade för att de skulle kunna fortsätta att göra det. De visste att de hade en nästan omöjlig uppgift framför sig. De visste inte exakt hur många av krigarna som hade fått order om att fortsätta förfölja dem, men antalet torde vara minst tio gånger så många som deras egen lilla tiomannagrupp. Den jagande gruppen kunde unna sig mat, dryck, vatten och vila samt att avlösa varandra, men ett misstag för dem själva skulle vara förödande. De fick vara oerhört sparsamma med den lilla ranson mat och vatten som de hunnit få med sig och vila var inte att tänka på. Hamos visste att samtliga vuxna samt de äldre barnen förstod allvaret till fullo. Den insikten var på både gott och ont. Det var bra för det höjde skärpan och ansträngningarna till det yttersta. Det var också illa för det ökade risken för ångest eller rent av panik och det ingav en känsla av missmod och hopplöshet. Gruppens blickar sneglande då och åt Hamos håll. Han visste att de gjorde sitt bästa att försöka dölja sin rädsla. Ingen i sällskapet lyckades särskilt bra med det. Blickarna talade sitt eget tydliga språk. Hamos låtsades inte om det. Hans hoppades innerligt att hans innersta funderingar inte återspeglades lika lätt de övrigas.

Så kom stunden då deras värsta fruktan besannades och dags att sluta tänka i över huvud taget. Det gick att urskönja ett ljud som inte låg framför dem i forsens riktning utan bakom dem. Långt borta i periferin kunde det höras svagt men ändå klart. Det rådde inget tvivel om att det var ljudet av hovslag. Ifall den språngmarsch de hade haft hittills hade varit raskt, förvandlades den nu till en blixtsnabb aktion. Impulsivt men ändå välorganiserat, likt myror i en myrstack, sökte man rätt på närmaste och bästa möjliga gömställe och påbörjade strukturen för ett tillräckligt bra kamouflage. De flyende byborna hade en fördel som deras förföljare inte hade. De kände varandra utan och innantill, med styrkor, svagheter och färdigheter. Under rådande press synkroniserades arbetsprocessen instinktivt och effektivt. Till och med de yngre barnen Virin och Temm visste att nu var det dags att hålla sig och ty sig till de äldre, Tekim och Vajorin. Vajorin noterade hur hennes pappa Hamos rekade området och hur hennes mamma Eiyg sökte och hittade sly och grenar som skulle kunde dölja gruppen på rätt gömställe. Hennes egen uppgift var att hålla lillebror Virin tyst och lugn. Den uppgiften löste sig av sig självt. Det var precis som om Virin förstod vilken situation de befann sig i, vad som gällde och vad hans uppgift var. För tillfället var det att leka ”tysta leken” för och snart skulle det övergå till ”kurra gömma”. Vajorin skattade sig lyckligt att Virin inte längre var något mindre småbarn utan verklighetsförankring. Han var en femåring nu som kunde vara stor när det behövdes. Hon tänkte tillbaka på vilket otröstligt litet barn han hade varit bara timmarna innan byn blivit anfallen för knappt två dygn sedan.

Det var någonting som han kunde vara då. Nu agerade han som en stor kille. Hon hörde hur hovslagen närmade sig mer och mer i bakgrunden. Ljudet växte och blev klarare och klarare. Hon såg även hur de vuxna i gruppen jobbade alltmer frekvent, nästan i en febril takt till hovslagen.

- Kom hit! In med er nu, väste Hamos

- Är det klart? viskade Vajorin tillbaka.

- Det är nästan klart, men det får duga så här, svarade Hamos.

Han vinkade åt sitt eget håll, bakom den stora granen, inne i den stora gropen. Han hade försökt att dölja stressen och rädslan i sin vinkning, men misslyckats totalt. Det kontrollerade, lugna, samlade agerandet som Hamos hittills hade haft var borta, nästan som bortblåst. Vajorin tog Verin i sin hand och skyndande till sina föräldrar och deras nybyggda gömställe. Ett nästan klart och heltäckande kamouflage var betydligt bättre än inget gömställe alls. De hoppade snabbt ner i sänkan som den gamle Alloram och deras far hade grävt så att händerna bokstavligen blödde. Lika snabbt täcktes de över med de grenar och fördunklade saker från skogen som deras mamma hade hittat och valt ut.

Så tillfället för att stanna till och vila våra trötta ben kom till sist, tänkte Vajorin sarkastiskt för sig själv. I nästa ögonblick förundrades hon över sin egen galghumor under de rådande omständigheterna. Det måste vara överlevnadsmekanismen som inte tillåter att göra situationen värre än vad den är tänkte hon sedan vidare, innan hon plötsligt fick någonting mycket värre att tänka på.Från ögonvrån såg Vajorin till sin fasa att Tekim hade hoppat av på andra sidan stigen av skogen sett från deras gömställe. Samma upptäckt hade alla de övriga sex vuxna i sällskapet gjort.

- Tekim! Vad håller du på med? väste hans mamma Trisa som fick anstränga sig för att inte skrika. Tekim, kom genast hit! uppmanade hon. Rösten skar som en kniv i luften och var fylld med någonting som inte kunde beskrivas på annat sätt än panik.

Tekim slängde snabbt av sin ryggsäck ytterligare några meter in mot skogen och bort från stigen. Han delade på en av mackorna som han hade lyckats få med sig i sista stund innan de påbörjat sin flykt hemifrån. Den ena halvan slängde han en bit in i skogen, någon meter från ryggsäcken. Den andra halvan fick ligga kvar precis bredvid stigen. Sedan rusade han det fortaste han kunde, över stigen och hoppade ner i sänkan till gömstället där de övriga låg och kurade ihop sig.

- Det där gör du aldrig om, viskade Trisa. Trots de tysta orden gick det inte att ta miste på vare sig lättnaden, förmaningen och att hon mitt upp i alltihop inte kunde dölja att hon imponerats av sonen.

Hon gav honom en blick som sa exakt samma sak. Det gjorde även Vajorim. Hon hade svårt att avgöra om det som han precis gjort hade varit modigt eller dumdristigt, smart eller korkat. Kanske hade det varit allting på samma gång, det visste hon inte. En sak visste hon däremot, det hade varit skönt att han hade hunnit tillbaka. Hon kunde inte ens tänka på vad det alternativa utfallet hade kunnat bli ifall han inte skulle ha gjort det.

Några sekunder senare inträffade nästa prövning. Från sitt gömställe kunde Vajorin och de övriga i den flyende gruppen skönja den första ryttaren från den jagande hären. Det var inte samma befälhavare som hade lett anfallet mot byn för knappt två dygn sedan och hären hade minskat i antal. Det verkade vara en utvald trupp från de tusentals soldater som anfallit den försvarslösa byn. Anfallshären hade enligt all rimlig logik delats upp inför den fortsatta jakten. En mindre kolonn hade betydligt bättre möjlighet att agera snabbt och smidigt. En större här skulle bara ha problem att hålla ihop alla ryttarna om det krävdes en snabb frammarsch i en svårnavigerad terräng. Ett par hundra beväpnade krigare skulle för övrigt inte ha några som helst problem att tillintetgöra deras lilla grupp där både barn och äldre människor var inkluderade. Kanske hade man delat upp hären i flera jagande skaror? Kanske ansåg man att de flyende byborna var av sekundär betydelse och att man således vilade upp den resterande hären? Dessa frågor var omöjliga att veta för stunden. De var inte heller några oviktiga frågor ifall man överlevde den allra närmaste framtiden. Detta var emellertid högst osäkert. Vajorin kände att hon nästan kunde höra sina egna andetag. Hon tyckte att hon nästan kunde höra sin lillebrors, mammas, pappas och Tekims andningar också. Tätt liggande mot backen kände hon sina egna hjärtslag. Det var mest en tidsfråga innan hon kunde höra dessa också. Trots att marken var kall kände hon hur svetten tilltog alltmer. Hon visste inte vad som kändes mest skrämmande att ha ett vakande öga mot ryttarna från sin dolda position eller att inte ens titta upp. Hon valde det förstnämnda. Hon förundrades och skattade sig lycklig över att ingen av ryttarna kunde höra eller rent av se dem. Till hennes och samtliga flyendes stora lättnad verkade ryttarna ha alldeles för bråttom. De var fortfarande inställda på snabbast möjliga frammarsch, vilket var den enda räddning som byborna kunde hoppas på. Vajorin såg den första ryttaren rida förbi, sedan den andra, sedan den tredje och så den fjärde.

Efter det hände någonting. De första fyra ryttarna verkade utgöra en förtrupp och det uppstod ett glapp till den större truppen. Efter mellanrummet på cirka femtio meter kom den större delen av den jagande styrkan ridandes två och två bredvid varandra. Det rådde ingen som helst tvekan om att det var utomordentligt skickliga ryttare när det skrittade fram stridsparsvis i den terräng som de flesta skulle ha problem att rida fram på, även om man hade hela stigen för sig själv. Stridsparen hade blicken riktat åt var sitt håll snett framför sig på stigen. Än en gång förundrades Vajorin över att de fortfarande inte hade upptäckt deras gömställe. Hon bad tyst för sig själv att det skulle förbli så. Hon förnam lukten av kiss. Hennes lillebror hade gjort på sig. Den duktiga lilla femåringen låg dock fortfarande kvar orörlig tätt intill henne och gjorde inte ett ljud. I sin tysta bön, riktad till någon högre makt bad hon att han skulle kunna fortsätta vara lika tyst och stilla. Oavsett vem eller vad som tog emot hennes bön verkade det som om hon fick gehör för den. De förblev oupptäckta och Virin förblev tyst. Virin, gömstället och alla övriga omständigheter som behövde fungera, verkade göra det mot alla odds.

Så hände det som inte fick hända och som Vajorin hade befarat ända sedan de stannade till på platsen. En av ryttarna höjde plötsligt sin ena hand för inbromsning och Vajorin visste att nu var det bara var en tidsfråga innan de skulle bli upptäckta. Hon trodde inte längre att skulle börja höra sina hjärtslag. Nu gjorde hon verkligen det. Hon var glad så länge som de kunde få fortsätta att slå. Ryttarna bromsade in lika snabbt och smidigt som när de hade skrittat längs stigen, men det tog lite tid att skicka fram stoppsignalen till de framförvarande ryttarna. Uppehållet skapade en paus som bättre kunde beskrivas som ett vakuum för de gömda byborna. Väntan som uppstod var lång, olidlig och kändes overklig. Det var en fruktansvärd väntan till bristningsgränsen av vad som var möjligt att tåla. Det enda som möjligtvis var värre var att den väntan kunde vara slut i vilket ögonblick som helst med en långt mer fruktansvärd fortsättning.

Nästan som i ultrarapid såg Vajorin hur de fyra ryttarna som ridit i förtruppen vände tillbaka och anslöt till den övriga truppen. Några ord utbyttes, men från Vajorins plats vara det omöjligt att höra vad som sas eller ens vad resonemanget handlade om. Ryttarens hand lyftes igen, men den pekade bort från andra sidan stigen mot den liggande väskan. Ytterligare några ohörbara ord verkade utbytas innan halva truppen samlades till häst. Den andra halvan, dryga tjugotalet krigare steg av sina hästar och började leda dem till fots bort från stigen och ut mot skogen. De övriga riktade sina hästar i samma riktning och red även de ut mot skogen. Vajorin funderade på hur länge de kunde ligga kvar innan de kunde pusta ut och framförallt börja röra på sig. Gjordes det för tidigt kunde de avslöja sig själva och deras gömställe. Gjordes det för sent kunde de förlora värdefull tid att skapa ett oumbärligt försprång i sin fortsatta flykt. Hon bet sig i läppen och väntade ut sin mamma och pappa. Denna väntan var inte på något sätt lika pinande som när ryttarna hade befunnit sig på platsen, men de hade fortfarande inte råd med några felbedömningar. Den föregående väntan hade varit outhärdlig men den hade varit konkret och det hade inte varit några problem att bedöma avgörande tidpunkter. Efter vad som kändes som en evighet för Vajorin, började Hamos så smått att röra sig. Först bara genom att lyfta huvudet och nacken en aning. Sedan började han krypa eller snarare mer hasa sig fram. Väl framme vid stigen reste han sig upp. Han tecknade med handflatan ner mot backen att de övriga skulle ligga kvar. Han gick över stigen och hans kontur försvann i skogen och nästa väntan uppstod. Vajorin hann tänka att det kunde vara sista gången som hon hade sett sin pappa, men denna gång blev väntetiden kortare än befarat.

- De är tillfälligt borta, men det är bara en tidsfråga innan de kommer tillbaka, sa han sedan när han återvänt.

Han vände sig mot Tekim.

- Ditt lilla våghalsiga trick kan ha räddat livet på oss alla. Nu gäller det att vi förvaltar det väl.

Ω

Kangas tittade än en gång på Beltzer. Det här ledde ingen vart. Det hade säkert gått en halvtimme sedan de ridit bort från stigen. Överbefälhavare Roark och den övriga truppen väntade kvar vid den plundrade byn. Roark hade ju skickat ut dem på ett rent rutinuppdrag. Uppdrag från Roark fullföljde man, särskilt om det gällde enklare spårningsuppdrag på ett fåtal illa åtgångna byfånar. Till råga på att allt flydde de till fots och nästan halva gruppen skulle enligt vad som uppgetts bestå av barn. För ett par dagar sedan skulle han sett uppgiften som den bästa tänkbara som kunde tilldelas ett underbefäl i det fruktade landet Loamers armé. Nu

hade det emellertid gått nästan två dygn sedan de gav sig ut på jakten och fortfarande var de helt resultatlösa. Roark och framförallt baronen Ghoorz av Loamer skulle inte bli nådiga om situationen skulle fortsätta att vara utan resultat, men domen skulle förmodligen bli ännu värre ifall de inte återkopplade i tid. Det gillade inte Kangas. Han gillade det inte alls! Uppdraget skulle fullbordas oavsett vilka problem som uppstod. Roarks armé var en av de framgångsrikaste i Loamar. Under Roarks och Ghoorz beskydd hade de erövrat fyra städer, lika många landskap och massakrerat ett trettiotal byar. Ingenting stod emot Loamars härslag när Roark hade befälet. Det var dock första gången som Kangas hade blivit tilldelad uppgiften att leda femtio man alldeles själv. Kangas tidigare framgångar som underbefäl skulle inte ha någon betydelse för hur han bedömdes för denna uppgift. Han tittade ilsket på Beltzer utan att dölja sin vrede. Han ville snarare förstärka sin signal så att Beltzer skulle förstå allvaret om den hotande påföljden. Skulle Kangas själv komma att råka illa ut för ett eventuellt missöde, skulle han med själ och hjärta se till så att konsekvenserna för Beltzer blev åtminstone det dubbla eller helst det tredubbla. Så fungerade skräckstyret i Loamar. Fick Ghoorz någon missräkning såg han till att situationen blev mångfalt värre för Roark. Roark skulle i sin tur förstärka dessa repressalier ytterligare mot sina underlydande, i den grupp där Kangas var inkluderad. Kangas varken såg någon annan anledning eller hade något intresse av att själv göra på något annat sätt. Beltzer mötte inte Kangas med blicken. Trots att Beltzer gav en kuvad signal, gjorde det Kangas på ett sätt bara mer irriterad. Tydligen var han tvungen att ta till orda också så att den tröga Beltzer verkligen förstod vad han menade.

- Det verkar som om det inte finns någonting på den här sidan av stigen, sa han sedan. En tappad eller slängd väska och en halväten macka, utöver det inte ett enda spår. Nästa gång som du stannar truppen behöver du kanske tänka till så att du inte blir lurad och framförallt så att du inte lurar alla oss andra. Det gick inte att missta sig på föraktet i Kangas röst.

Beltzer svarade honom inte. Det fanns inte så mycket att säga heller. Fel svar kunde framförallt leda till ännu värre konsekvenser.

- Hur tycker du att jag ska förklara det här för Roark? fortsatte Kangas.

Beltzer höll blicken fortfarande fäst mot marken. Hade man inte redan kommit på en bra lösning innan Roarks påföljder kommit på tal yppade man sig inte i efterhand heller. Kangas fnös och signalerade återfärd.

Ω

Eyig kände hur skoskaven tilltog alltmer. För första gången på två dagar hade de fått andrum. För första gången sedan överfallet hade hon tillfälle att känna efter. De två senaste dagarna hade möjligheten att reflektera över det som hänt helt enkelt inte funnits. Hon ville för allt i världen inte ha skoskav just nu. Hon ville inte ens veta om den. Vetskapen om den outhärdliga skoskaven var detsamma som insikten om att det bara var en tidsfråga innan hon inte skulle kunna gå längre. Hon ville inte heller minnas det hemska som hade hänt. Det kunde hon däremot förtränga. Åtminstone kunde hon undantränga så länge som det fanns värre hot och fasor framför dem. Hon ville inte heller veta att det inte fanns något hopp för fortsättningen. Hon ville bara fortsätta, fortsätta och fortsätta och glömma det som hade hänt utan att veta vad som skulle hända. Hon ville inte befinna sig i den verklighet som hon befann sig i nu, men hon var tvungen att göra det. Hon var tvungen att möta ondskan. Hon var tvungen att inse verkligheten inte bara för sin egen skull utan för hennes barns och hela gruppens skull. Det fanns inget alternativ till att härda ut. Det fanns ingen annan möjlighet annat än att ta ett steg till, ett steg till och så ytterligare ett steg, fast varje extra steg innebar en ofattbar pina. Hon var tvungen att fortsätta att gå trots värken och krävdes det att hon skulle ta sig fram på annat än sina bara fötter skulle hon göra det också. Den fruktansvärda minnesbilden av utrotningen av byn behövde hon också hur mycket hon än hatade den. Det var en påminnelse om vilket det alternativet utfallet var för dem. För att orka stålsätta sig och för att till och med kunna tänka strategiskt behövde hon ha insikt i fiendens värsta planer för att kunna förvalta sina egna överlevnadschanser. Även om det i princip var en omöjlig uppgift krävde situationen att hon utåt sett skulle hålla humöret uppe för att inte den resterande gruppen som drabbas av samma missmod. Hon skulle hålla huvudet högt ända fram till dess att hon skulle stupa av trötthet, pina eller missmod och för varje steg kände hon att den stunden kom allt närmare. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle vara en utslagen schackpjäs. Hon hoppades att hon inte skulle vara en alltför viktig pjäs. Hon hoppades att det inte skulle innebära ”schack matt”. Hon var inte säker på att det skulle bli så men allting talade för det. En sak var hon dock helt säker på. Hade man ritat ut den flyende gruppen på ett schackbräde var de inte långt ifrån att hamna i en schackposition. Hon hoppades innerligt att situationen inte var lika illa för Hamos som bar på Virin. Även om hon själv teoretiskt sett kunde stupa på rätt sätt vid rätt tillfälle kunde inte han det. Hon trodde kanske att det var därför som hon fortfarande fortsatte. Varje steg som tillryggalades var lika mycket en kontroll att han kunde fortsätta som att hon kunde det. Meter för meter fortsatte ekipaget som hade haft en hemsk början fast att det var slutet som man fruktade för. Resolut, apatiskt och oförtröstligt fortsatte de, som att de gjorde sitt bästa för att dra ut på eländet. De drack när de var tvungna, de åt när de vågade, de sa ingenting i onödan. När skymningen kom så smygande fick Eyig svaret på vem av dem som skulle stupa först. Det var inte hon själv eller Hamos. Det var inte ens hennes trettonåriga dotter Vajorin. Det var byns ålderman Alloram.

Som på ett kommando ryktes hela gruppen ur sin trans när Alloram snavade på en högt liggande men ändå väl dold rot från marken. Ljudet han gav ifrån var ett mellanting av ett förtvivlat kvävt skri och en väsning och hela gruppen reagerade omgående på ljudet. Det som inte fick hända precis hade hänt. Tempot hade under de allra senaste timmarna mattats både på grund av trötthet men även på grund av att sikten hade börjat bli sämre i det alltmer dunkla skymningsljuset. Det hade varit besvärligt men gångbart för alla utom för den gamle mannen som var tillräckligt uthållig för de långa strapatserna men där stelheten började ta ut sin rätt. Hans allra värsta problem var inte den fysiskt muskulära förmågan utan hans försämrade syn. Tekim var först på plats och var nära på att snava på exakt samma rot som Alloram hade gjort, om inte Tekims pappa Myrki hade fått tag i sonens arm.

- Hur gick det? frågade Eiyg flåsande. I samma moment som olyckan hade inträffat hade hon glömt sina egna våndor.

Frågan behövde inte besvaras. Synen talade sitt eget tydliga språk. Den hala roten en knapp decimeter ovanför backen hade skjutit den gamle mannen ett par meter fram längs stigen. Sedan hade han landat så pass illa att han slagit i undersidan av knäskålen mot en utskjutande sten. Kombinationen av kraften i fallet och hans sköra skelett hade vridit hans knä ur led.

 

- Vi måste vrida tillbaka knät i led igen, sa Myrki med en blick riktad mot Hamos som var både bedjande, skrämd, frågade och en aning uppfordrande på samma gång.

Hamos tog tre djupa andetag. Han kunde inte säga nej fast han definitivt ville göra det och kanske rent av borde göra det. Han bröt av en kvist från närmaste medelstora björk. Sedan satte han den i munnen på Alloram.

-Bit hårt! beordrade han sedan.

Alloram gjorde direkt som han blivit tillsagd. Hans ålder hade varit hans motståndare när det gällde att röra sig snabbt och smidigt i terräng, men hans erfarenhet var honom nu till gagn när det gällde att ta rationella beslut i kritiska situationer. Hamos tecknade åt de övriga vuxna i sällskapet plus Tekim att hålla i Allorams andra ben och båda armar. Han ville göra det så diskret och obemärkt som möjligt för Alloram. Han ville inte vålla mer ångest än nödvändigt. Så tog han återigen ett djupt andetag, kastade en sten i närmaste björk för att avleda Allorams uppmärksamhet och knyckte med all kraft tillbaka knät. Alloram skrek ut tre plågsamma skrik som verkade pågå i en evighet för den lilla skaran. När det tredje skriet till sist ebbade ut svimmade han. Knät var tillbakavridet. Det var positivt. De var tvungna att göra en bår åt Alloram och bära honom i fortsättningen. Det var negativt. Skriken måste under alla omständigheter ha undanröjt deras undanskymda färd. Det var mycket negativt.

Ω

Kangas vägrade svara när de första två soldaterna kom fram till honom och meddelade av de hört ett avlägset ljud. Han var fortfarande mycket vred på Beltzer och minst lika rädd för Roarks påföljder efter den första missräkningen. Kangas var en väl uppskattad truppledare. Roark och baronen hade haft ovärderligt mycket nytta av honom tidigare men felbedömningar fick inte ske. Framförallt fick de inte ske utan verkningsfulla konsekvenser. Han hoppades kunna använda Beltzer för att skydda sig själv. Med tillräcklig mycket tur skulle han med Beltzer som syndabock plus sina tidigare meriter kunna rädda sig ur den pressade situation som uppstått, men säker var han inte. Även om han hoppades och var tvungen att tro att han skulle klara sig ur knipan var en sak helt säker, han hade inte råd med ett misslyckande till. Därför hade han inte lyssnat, avisat, skällt ut och till och med hotat att prygla sina två underlydande när de kommit med meddelandet. Det var först när den tredje spejaren kom och svor på att lätet måste kommit från de jagade byborna, som han högst motvilligt gav order om att stanna. Om det verkligen var så att de återigen hade fått upp ett nytt spår fick det inte under några som helst omständigheter vare sig nonchaleras eller missas. Han samlade till sig hela styrkan. De slöt sig runt honom likt i en halvcirkels liknande formering.

 

- Gruppera er två och två, kommenderade Kangas. Tio till femton meter mellan varje stridspar. Ha hela tiden visuell kontakt till närmaste enhet. De tre av er som ha lokaliserat ljudet bildar en förtrupp med var sin kumpan. Ni leder oss andra i riktning mot ljudet. Måtte ni leda oss rätt! Själv rider jag strax bakom er och framför den övriga truppen.

Kangas kommando var kort och koncist. Den ena anledningen var att de korta kommandona var mest effektiva och minst förbryllande. Ett kort kommando gav klarhet, minskade risken för misstolkningar och sparade på nödvändig information och tid. Den andra anledningen var den irritation han kände för närvarande. Av alla saker som kunde ställa till med förtret under deras plundringar, var det ett fåtal bönder med en massa barn och någon gamling som hade gjort det. Han knöt handen och gjorde tecken mot avmarsch. Ingen i truppen vågade möta hans ansikte med blicken i detta ögonblick, men alla såg klart och tydligt hans kroppsspråk och det övertydliga tecknet som han signalerade.

Ω

Tekims axlar värkte. För bara ett par timmar sedan hade han känt sig säker på att skoskav var bland det värsta man kunde råka ut för. Nu visste han att det inte var så. Att bära en skavande bår på axlarna i terräng med en sjuttio kilos man med utrustning ovanpå var en fruktansvärd pina för en fullvuxen man. För en fjortonåring kunde denna pina inte beskrivas. Han var stor för sin ålder och hade inte kunnat undgå att känna sig hedrad när Hamos hade sagt åt honom att han skulle få bli en av bårbärarna. Ingenting av den stoltheten lockade honom nu ett par timmar senare. Tvåhundra meter nedanför dem låg floden som de så länge hade hört brusa i bakgrunden. Hamos senaste direktiv hade varit att de skulle ta sig ner till floden och göra ett stopp och uppehåll där.

Tekim var den som gick längst fram på bårens högra sida. Bakom sig hade han Hamos som hela tiden höll ett vakande öga på honom. Framför honom utan någon bår gick Vajorin. Normalt sett skulle han ha njutit av utsikten av att ha hennes vankande steg framför sig. Det var en lyx som han inte kunde ta någon notis av i rådande situation. Han använde hennes steg som ett riktmärke. För varje steg som hon lyfte sin vänstra fot lyfte han sin vänstra fot och för varje steg hon tog med höger foten gjorde han det också. Plötsligt kände han hur knäna vek sig på honom. Han hade varit bråkdelen av en sekund från att ramla ihop om inte Eyig direkt hade uppfattat situationen och varit på plats för att stötta upp honom.

 

- Hamos, pojken orkar inte mer. Han kommer aldrig att orka bära båren ner till floden. Eyig tittade bedjande på sin man.

Hamos nickade. Hans blick var matt. Först verkade det som om han inte skulle ge något verbalt svar, men sedan sa han:

 

- Jag bär ner Alloram på min rygg resterande del ner till floden. Ta med er båren dit. Använd den som en första stomme. Bygg vidare på den för att göra en flotte som alla har en möjlighet att kunna sitta på. Använd de sista repen som vi fick med från byn, krävs det ytterligare linor får ni använda det starkaste slyet ni kommer åt. Tälj ner lagom tjocka björkstammar, inte några större stammar men inte heller några ohållbara. Jag hjälper till med bygget så fort jag har kommit ner.

Eyig tittade skeptiskt på sin man.

- En flotte? sa hon sedan frågande. Hamos om vi mot förmodan kommer att kunna bygga ihop en tillräckligt stor, stark och bärande flotte, ser du väl floden där nere? Den kommer ta livet av oss!

- Det är den enda chans vi har, blev hans svar. Se på oss nu! Ingen av oss orkar så mycket mer. Det är knappt att vi kan ta oss dit ner. Sant är att det är lika stor sannolikhet att vi drunknar som att vi överlever men tro mig, att drunkna är ett bättre alternativ än det som våra förföljare planerar att göra med oss.

Han sa ingenting mer. Det fanns heller inte så mycket mer att säga. Han ville inte skrämmas mer än nödvändigt.

Ω

Kangas irritation växte för varje minut av resultatlöst letande. Om det här var ytterligare ett falskt alarm skulle han låta korsfästa sina tre informatörer. Han hade blicken hela tiden fastspänd i någon av dessa tre. Ilskan glödde och växte i Kangas ögon. Trots att de gick framför honom och hade sina egna blickar riktade åt ett annat håll än sin befälhavare kände alla tre av detta och fokuserade sig alltmer spänt på att upptäcka något relevant spår. Någonting skulle komma att offras idag. Om det inte blev deras villebråd skulle det bli någonting annat. Deras tilltänkta byte hade naturligtvis inte gjort mer väsen av sig nödvändigt, men denna tystnad och rädsla hade nu också kommit till deras egen trupp. Ingen gick längre säker. Bakom förtruppen och bakom Kangas var Beltzer förvisad längst ut på vänstra flanken. Antingen hade Kangas ansett att det minst risk för att han skulle göra någon skada där eller så ville Kangas helt enkelt inte ha någonting med honom att göra. Det var omöjligt att säga vilken av orsakerna det var. Kanske var det både och? Längst ut på sin flank, på gränsen till avskild från den övriga truppen oterade Beltzer att forsen aktivitet nedanför sluttningen hade tilltagit. Han stannade till kort för att lyssna och hans uppmärksamhet förstärktes med ens till det dubbla. Lät det inte som yxhugg nere vid forsen? Hans stridsparskompis Taki hade nu stannat upp och tittade förvånat på honom. Beltzer vinkade sig till Taki.

- Taki, kom hit!

- Vad är det? Taki var mer än förvånad. Beltzer hade redan ställt till med tillräckligt mycket idag för att han skulle ha råd med att sinka gruppen ytterligare en gång.

- Det är någonting nere vid floden!

- Ska vi inte signalera till övriga truppen om halt då? frågade Taki undrande.

Beltzer skakade febrilt på huvudet. Han ville inte under några omständigheter behöva stå till svars för Kangas igen, ifall han hade misstagit sig. Först ville han med all säkerhet veta var han hade byborna den här gången. Han band fast hästen vid närmaste träd och vinkade än en gång åt Taki. Denna gång var signalen inte bara uppmanande utan fordrande. Taki tvekade ett ögonblick. Oavsett vilket utfallet än skulle bli tyckte han inte om att avvika från den övriga truppen. Han hade dock fått order om att inte avvika från sin stridsparskamrat, i synnerhet inte om denne hade fått upp ett riktigt spår. Han visste att Beltzer aldrig skulle meddela den övriga styrkan förrän han var helt säker på sin sak. Det fanns då bara en sak kvar att göra, att följa Beltzer som redan hade börjat smyga ner för sluttningen. Det tog inte lång tid innan han förbannade sitt beslut.

Det hade inte tagit många sekunder från att bli isolerade från den övriga gruppen. De två var nu ensamma i ett ingenmansland och det var för sent för honom att vända om ifall han skulle göra det själv. Han funderade över hur Beltzer egentligen hade tänkt, men framförallt funderade han över hur han själv hade tänkt. Oavsett vilket fanns det bara en sak kvar att göra, fullfölja den påbörjade undersökningen. De hade underskattat svårighetsgraden i att smyga nedför sluttningen utan att löpa alltför stor risk att bli upptäckta. Smygandet övergick snabbt till krypande, för att till sist övergå till hasande. Följden blev att tiden rann iväg för dem. De var tvungna att ta sig fram. De kunde inte återvända förrän de hunnit få klarheten i saken. De fick inte bli sedda och Kangas skulle med all bestämd säkerhet kräva goda resultat för deras manöver. Efter närmare en halvtimme hade båda spanarna hunnit få en översiktlig syn om vad som var i görningen. De såg bybornas desperata försök att iordningsställa en flotte som mer eller mindre var klar för att ta sig an forsen. En färd som aldrig skulle kunna sluta bra. Det spelade ingen roll för dem. Kangas hade fått en uppgift av självaste Roark att ingen i byn skulle undkomma. I detta skede var det Beltzers och Takis sak att verkställa Kangas uppgift. De hade själva gjort den oförlåtliga avfärden från den övriga truppen av orsaken att målen helgade medlen. Medlen var att hitta byborna och få med dem tillbaka oavsett vad det skulle innebära.

Beltzer var nära nu. Mindre än trettio meter från sitt byte. Stunden skulle snart kunna förvandlas från fiasko till succé för honom. Han kunde urskilja delar av vad den flyende gruppen pratade om, även om han inte förstod deras språk fullt ut. Han förstod dock det viktigaste. Han förstod att flotten egentligen var klar och att den bara behövdes testas innan avfärd. Just det tillfället skulle vara det perfekta läget att slå till. Han gladde sig åt att Kangas order innan attacken mot byn hade varit att klä sig i en härdad läderutrustning och inte i ringbrynja. En ringbrynja och än mindre än hel metallutrustning skulle aldrig ha gjort det möjligt att ta sig fram i terrängen så pass smidigt, osynligt och tyst som de hade gjort. Sakta reste han sig från sin ålande position för att sätta sig upp på huk. Det brände av stelhet och mjölksyra i benen när han orörlig och tyst sökte efter det bästa läget att sikta in sig på. Han fattade pilbågen med båda händerna för att trä den från bålpartiet över huvudet, men det tog stopp. I sin iver ryckte han till i den delen av bågen som han hade framför sig en gång till. Denna gång irriterat, okontrollerat och ovarsamt.

För sent upptäckte han att bågen hade fastnat i björkslyet när han hade rest sig upp. Trött som han var, stående i en obalanserad position och med blicken riktad åt fel håll, fick han inte loss pilbågen från slyet utan ramlade bakåt istället. Dunsen i fallet var inte högljudd, men alldeles tillräcklig för att varna den flyende gruppen som hade uppmärksamheten på helspänn för varje signalement som kunde vara förenad med livsfara. Beltzers överraskningsmoment var borta. Inom loppet av några sekunder växlade bybornas tempo markant och hela det kommande händelseförloppet skedde nu i en blixtsnabb tappning.

- Upp på flotten och ut med den! Vi hinner inte testa den! Röt Hamos.

Alla lydde ögonblickligen. Alla utom en. Alla utom Tekim. Hamos kände paniken stiga när han såg att pojken vände sig i riktning från flotten och tog ett par snabba steg bort från den. Hamos tog ett språng för att rycka med Tekim till det övriga sällskapet. Då såg han att pojken hade en sten i sin hand, hälften så stor som hans handflata. I ögonvrån såg han ytterligare en krigare som inte hade ramlat omkull, fast som hade lyft sin pilbåge och siktade på gruppen som var på väg ut mot flotten. Stenen lämnade Tekims hand och träffade med full kraft axeln på skytten. En beundransvärd bedrift från en tonårspojke att för andra gången samma dag rädda livet på gruppen, denna gång med ett preciserat kast på tjugo meters avstånd. Skytten skrek till av smärta och tappade pilbågen på marken. Hamos fattade snabbt galoppen och tog upp en mindre sten. Med samma precision som sin yngre kumpan träffade även han sitt mål, denna gång i pannan på pilbågsskytten. Taki sjönk avsvimmad ner till backen. I sista stund hann Tekim och Hamos ut på flotten som precis tog avfärd. Beltzer hade lyckats få loss sin båge, kommit på fötter och laddade omgående en ny pil. En mindre till synes obetydlig kvist som fastnat i pilbågssträngen, störde honom i skottögonblicket och träffade utkanten av flotten som hunnit fem meter ut i floden och cirka tjugofem meter från hans egen position. Direkt efter det missade skottet laddade han en ny pil, men var nu både stressad, irriterad och frustrerad och lyckades denna gång bara skjuta i vattnet strax bakom flotten. Den strida strömmen tog tag i flotten och när Beltzer hade hunnit ladda pilbågen för ett tredje skott var flotten redan för långt borta utom skotthåll.

Ω

På något sätt överlevde de färden. Ibland gick flotten långsamt, ibland väldigt snabbt, långt utanför gruppens kontroll. De fick prioritera att hålla kvar sig själva och sin utrustning på flotten i den mån det var möjligt. Flertalet saker i deras utrustning gick till spillo och när floden var som värst och floden som hårdast var det svårt att ens veta vilken sak eller pinal som förlorades i vilket skede. Den skadade Alloram och de äldre barnen placerades i mitten av flotten tätt bevakade av den övriga gruppen. Där placerades även Trisa och Eyig som höll hårt i Temm respektive Virin. Myrki slängdes vid ett tillfälle av flotten men lyckades mirakulöst få tag i flotten med ena handen och drogs omgående upp av Hamos. De strida strömmarna kom och gick, men efterhand blev de lugnare episoderna längre och de turbulenta kortare. Floden var bredare än vad någon av dem hade insett. De gjorde så att möjligheten till att stanna inte gavs på flera timmar. Det var bra för de jagande krigarna skulle aldrig kunna komma ifatt dem. Det var även farligt för varje moment ute på den stora oförutsägbara floden kunde vara deras sista. Det var också illa för det var omöjligt att förutsäga var de skulle komma att stanna.

Eyig studerade Alloram. Ju längre flodfärden pågick, desto mer mörknade hans blick. Först trodde hon att detta berodde på smärtan i hans knä, men ju längre färden pågick desto mer började hon tvivla på att så var fallet. Efter några timmar började floden lugna ner sig på allvar och de strida strömmarna kändes inte längre av. Vattnet liksom terrängen runt omkring hade tagit en mer vertikal och plan form. Flotten rörde sig långsamt och ibland kändes det nästan som om den stod still. De var räddade. Flykten hade mot alla odds lyckats. Hunger, smärta, och trötthet kunde börja tillkännage sig som märkbara faktorer. Det gjorde det också med råge. Två personer var dock betydligt mer mörka i sinnet än det övriga sällskapet. Alloram hade börjat mumla för sig själv. Trisa hade börjat sörja sitt mellersta barn Jerim när de nu var i säkerhet. Eyig la diskret en hand på Trisas skuldra så att hon men ingen annan skulle märka det. Eyig höll själv tillbaka en tår. Hon lyckades få Trisa samla och dämpa sig. Tiden för Trisa och Allorams reaktioner skulle få komma, men det var bäst att det fick vänta till dess att de kommit av flotten.  Allorams monolog blev dock bara mer och mer påtaglig och nu började det vara omöjligt att ignorera honom längre.

- Shantolerna, shantolerna, shantolerna, sa han vid upprepade tillfällen.

Alla i gruppen, inklusive de äldre barnen visste att påfrestningarna hade blivit för mycket för den gamle mannen. Ingen bemödade att besvara hans yrsel. Ingen förutom Hamos.

- Shantolerna, en myt, en sägen?! sa han till sist medan han tittade utforskande på Alloram.

- Jag vet inte om de finns kvar på dessa platser, men de fanns här en gång, svarade Alloram. Om de skulle finnas kvar i dessa trakter skulle vi aldrig kunna göra som vid vår flykt från de laglösa mördarna från Loamar, att lite på oss själva eller vår tur. Vi skulle inte ens kunna lita på högre makter. Vi skulle bara kunna hoppas på ett vänligt bemötande från dem.

- Shantolerna? frågade Vajorin.

- Vi har överlevt hittills. Vi har all tid i världen på flotten. Därför är det väl kanske inte mer än rätt att ni får veta vilket område vi har kommit in i, svarade Alloram. Ni känner till de olika intelligenta arter som finns, människor, alver, dvärgar, kentaurer och minotaurer. Alla dessa arter håller sig för sig själva på sina egna territorier. Till och med de laglösa barbarer som anföll vår by går inte in på någon av deras område utan att först vara säker på sin sak. Det innebär inte att det under tidens gång har funnits samröre mellan de olika folken. Detta har skett i både krig och handel. I vissa fall har banden blivit starkare än så. Shantolernas ursprung är helt enkelt ingenting annat än ett slags halvalver, en förening mellan människor och alver.

Precis som för de övriga arterna sökte sig dessa halvalver till varandra. På den tiden när jag var barn och långt före min tid fanns det tusentals av dem ut mot dessa marker längs flodmynningen, dit vi verkar vara på väg nu. De byggde upp sina egna samhällen och eftersom de hade både människornas och alvernas gener bodde de i både stadsbyggen likväl som i skogar. Precis som alverna hade de också en rastlös ådra och sökte sig till havet. Tusentals av dem har under århundranden lämnat fastlandet och gett ut sig ut till havet långt ut i fjärran. Sägnen säger att i precis motsats till alverna har de en benägenhet att komma tillbaka och besöka de fåtal fränder som är kvar på fastlandet, men om det är inget bevisat. Några hundratal av dem skall ha stannat kvar på fastlandet och dessa har mot all förmodan valt att varken bosätta sig i skogarna eller upprätta några traditionella städer i den bemärkelse som vi definierar dem.

Dessa har, hör och häpna valt att upprätta sina egna boningar uppe bland bergen eller ute på de närliggande öarna. Varför vet nog inga fler än de själva, men det finns teorier om det. Det ena är att det är ett släkte som lever i avskildhet. De vill inte ha tillvaron tillstökad i några större samhällen. Det andra är att eftersom de finns så få kvar av dem behöver de en plats i skyddad avskildhet. Den tredje orsaken sägs vara att de har utvecklat och bedriver en speciell form av magi som de inte vill att omvärlden ska få kännedom om. Magin skall vara uppdelad i sju områden. Om jag minns rätt så är dessa områden alkemi, illusionism, intuition eller sjätte sinne om man så vill, elemtarmagi om de fyra elementen, flödesmagi, kontrollering av annan livsform och nekromanti.

- Nekromanti! Utropade Tekim och Vajorin i samklang och utryckte därmed hela flodsällskapets spontana fundering.

- Jag tror att du börjar tappa den lilla verklighets-beskrivningen som du hade ett tag, sa Eyig i ett både ifrågasättande och tillrättavisande tonfall. Nekromanti är ju kontakt med de döda.

- Ingen varelse kan återuppväcka de döda, svarade Alloram, men dessa varelser kan ha en både död och levande del i sig på samma gång.

Om gruppen bitvis hade sett förbryllade ut tidigare, var det ingenting mot vad de gjorde nu. Alloram noterade det och fick nästan anstränga för att hålla sig för skratt. Han gjorde en ansats för att formulera sig så pedagogiskt som möjligt.

- Shantolerna har ju en del människa och en del alv i sig. Hur mycket kan i och för sig variera, men sedan några generationer tillbaka bedöms de flesta av dem vara alv som människa.

Den övriga gruppen på flotten nickade stillsamt. Fortfarande förstod man ingenting alls.

- Alver är ju odödliga i den bemärkelsen att inte dör av ålderdom utan endast av skador, sjukdomar eller andra faktiska orsaker, fortsatte Alloram. Så är det ju inte för oss människor. Dagen då vår biologiska klocka är slagen kommer ju till oss alla. Den mänskliga fortplantningen inom Shantolerna kommer en dag att stanna upp och med det lämnar det kvar ett tomrum, men i samma skede uppstår en möjlighet för utveckling. Eftersom en del av dem dör i dem själva, får de en möjlighet att upprepa en kontakt eller snarare en insikt i de döda livsformerna även om de aldrig kommer att vara kapabla att väcka de döda till liv igen.

- Det är den ena utvecklingsmöjligheten som Shantoulen får när den passerar åttio eller hundra år, fortsatte Alloram. Den andra är att den får ett friare DNA, den programmerade livsutvecklingen som finns hos oss alla. Shantolen ges en möjlighet att kunna ändra skepnad och att bli ett slags kameleont. Det är också när de nått detta stadium att ta skepnaden av en kameleont som de erhåller den högsta statusen och de ledande befattningarna inom de magiska ordrarna. Alla de sju ledarna för de olika indelningarna är kameleonter. Så är också deras andre män, de kommande ledarna, deras tronföljare. Därför brukar man prata om de fjorton kameleonterna.

Sällskapet satt tyst och lyssnade. Det fanns hundratals frågor som kunde och kanske borde ställas till Allorams historia. Det fanns tusentals pusselbitar som borde läggas och komplettera berättelsen. Just nu var det ingen som orkade med det. Man hade lyssnat med äkta intresse men nu skulle sorg, trötthet, hunger och återhämtning få ta överhanden den allra närmaste framtiden när möjlighet till lugn och ro infallit. Antingen fanns Shantolerna och man skulle träffa dem. Då skulle alla frågor besvaras. Eller så fanns de, men man skulle aldrig se de dem. Då skulle svaren inte behövas. Eller så fanns inte dessa varelser i över huvud taget. Då hade man fått lyssna till en lika rolig som knasig historia.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slut på smakprovet.