Omvandlingen -det avvikande steget

 

Los Angeles 4 augusti 2053

 

Yoshiro Wong knäppte sina händer med en min av moget övervägande. Han satte upp armbågarna på det fint utformade mahognybordet, väl medveten om att det bröt mot all vett och etikett av vad som förväntades av stundens allvar. Han lät blicken vandra över andra sidan av bordet och lät den sedan först studera John Markinson, sedan Laura McNeil och till sist tillbaka på sin kompanjon Lee Nguyen. Alla tre satt stilla och uttryckslösa och ingen gjorde någon ansats till att vare sig säga eller visa någonting. De visste alla tre att skulle de säga någonting eller visa fel ansiktsuttryck, kunde och förmodligen skulle det bli förödande i nuläget. Yoshiro var den som måste ge ett svar. Han fortsatte att fundera, tog inte alls någon brådska på sig utan snarare gjorde det han kunde för att dra ut på tiden så mycket som möjligt.

- Trettio miljarder dollar ytterligare? Hela köpet skulle med andra ord uppgå till trehundratjugo miljarder US dollar? Frågan Yoshiro ställde var egentligen ingen fråga. Det var en markering.

- Det är det lägsta vi kan gå, svarade John Markinson lika tystlåtet som lugnt. Svaret är ert MR Wong.

Med den frasen påbörjades en tystnad som i realtid inte skulle vara i många minuter, men som för samtliga fyra personer runt om bordet skulle komma att uppfattas och ihågkommas som en av de längsta episoderna i deras liv. Framförallt skulle den allra närmaste framtiden även bli några av de viktigaste minuterna som de upplevt och någonsin skulle uppleva. Alla fyra visste den gyllene oskrivna regeln. Den som yttrade sig först skulle lämna rummet som förlorare. Den som skulle vara tyst längst tid skulle vara vinnaren. Således följdes de första sekunderna av tystnad. Yoshiro och Lee tittade inte på varandra och det gjorde inte heller John eller Laura. Än mindre tittade någon av dem över andra sidan av bordet. Sekunderna tickade fram som minuter, men det hade mindre betydelse. Just nu var tiden pausad. Just nu stod tiden stilla. Tid är normalt sett pengar men för tillfället var stillheten pengar. För ögonblicket hade det varit en tillgång till att kunna frysa ner sig själv och bli sparad till framtiden, till den så enormt viktiga stund då denna pressade sekvens skulle vara över. Sekunderna fortsatte att ticka på om möjligt, än långsammare än tidigare. Den första minuten började närma sig sitt slut, men det fanns fortfarande inte en tillstymmelse till svar hos de två garvade affärsmännen från Japan. Svaret låg i deras händer. Svaret kunde också innebära vinst eller förlust, det visste alla fyra. Andningarna kunde märkas tydligare och tydligare. Först bara som stigande och sjunkande bröstkorgar. Sedan kunde nästan andningarna höras. Åtminstone kändes det som det. Å andra sidan trodde Yoshiro också att han nästan kunde känna och höra sina egna hjärtslag. Åtminstone kunde man lätt tro eller inbilla sig det. Den andra minuten av den blytunga tystnaden började närma sitt slut. Det fanns fortfarande ingen tendens till något svar. Det fanns i över huvud taget inte någon tillstymmelse till det. Svaret kunde fortfarande bli vad som helst, men det var också tvunget att komma. Ingen av de fyra deltagarna hade fortfarande tittat upp på någon i ansiktet men i periferin började man skönja varandras rörelser. En ytterst subtil kontroll av motpartens kroppsspråk började ta form till en helt ny dimension. Detta språk var ok i den skräckinjagande tystnaden och det var även ett maktmedel. Inga onödiga rörelser gjordes emellertid. Det skulle ha varit det mest förödande misstaget, näst efter den heliga regeln att inte bryta tystnaden i onödan. Den fjärde tysta minuten hade påbörjats och om den första hade varit tryckt, den andra jobbig, den tredje fruktansvärd så var denna olidlig. Svaret måste komma. Svaret som oavsett vad det skulle bli, skulle komma att förändra deras liv och verksamhet för all framtid. Yoshiro visste att han hade Hajime Takamaras förtroende och befogenhet. Han visste att han hade tilldelats ansvaret för uppgiften. Han visste att han hade befälet för uppgiften. Det gav honom en känsla av makt och kontroll. Den makten och kontrollen som han behövde. Den makten och kontrollen som han skulle ha. Laura började under den femte minuten känna sig kissnödig, men det var av sekundär betydelse. Det var en tanke och en känsla som måste försvinna till dess att uppgiften var i hamn. Det fanns inte på världskartan att resa sig upp och lämna bordet för att gå på toaletten mitt under den här processen. Efter fem minuter och trettiosex sekunder kom så svaret från Yoshiro:

- Trehundratjugo miljarder USD Dollar är taget!

Efter det följde de formaliteter som också krävdes, fast nu skedde det under betydligt lättare former. Handskakningarna., underskrifterna på skriftliga avtal, underskrifter även i digital form, skålandet i champagne samt lycko-önskningarna mellan de olika företagen. När detta var gjort kunde Yoshiro och Lee lämna kontoret som låg högst upp på den åttiofjärde våningen i den flotta byggnaden. De skulle ha gjort det med ett stort leende på läpparna om de inte varit för professionella för det. Det här hade varit lättare än att stjäla godis från barn. Affären hade kunnat gå iland för en nästan löjligt liten summa. I taxin på väg mot planet skulle Hajime kontaktas om den både glada, självklara och enkla nyheten. Han hade dock en ytterligare sak på agendan som skulle tilldelas under Yoshiros vingar. Än så länge återstod ytterligare en uppgift. Det var den svåraste och viktigaste innan planerna kunde sättas i verket.

 

Kilimanjaro 9 augusti 2053

Svetten rann ner för kinderna, men nu var det banne mig inte långt kvar. Det var den tanke som alla i sällskapet hade. Musklerna värkte, packningen skavde, törsten gjorde sig återigen påmind. Trots allt detta, var denna stund ett moment av stor triumf. De var på väg att klara det! De var på väg att ta sig upp! Liam hade genomgående varit den som gått längst fram i täten, men när nu tonåringarna fick vittring om målgång kunde de inte hålla sig längre. Philip och Mattias banade iväg mot det vita bergets topp, tätt följd av Jennifer och Sandra. Till och med Elin som under strapatsens andra halva varit väldigt orolig för främst de yngre tjejerna lät dem nu löpa. Längst bak fortsatta Joakim att lunka med samma samlade steg som han hade haft längs hela klättringen, som gruppens sammanhållande slutman. Nu kunde även han börja släppa på kontrollen och öka på steglängden och hastigheten. De senaste dagarnas färd var på väg mot sitt mål. En ny milstolpe var på väg att nås. Den tuffaste och mest respekterade fysiska prestationen som alla fyra ungdomarna, men även Joakim och Elin kunde tillgodoräkna sig i. De var på väg att bestiga Kilimanjaro.

- Får jag höra ett Yipii, tjejer! Elin stod och höll om Sandra om axlarna på sin högra sida och Jennifer på sin vänstra. De båda tjejerna höjde båda sina armar och gjorde V-tecknet med händerna, medan Joakim tog en uppsjö av bilder på trion med den fantastiska vyn och utsikten i bakgrunden.

- Yiiipiiiii!

De båda äldre tonårskillarna hade satt sig ner en liten bit längre bort. Liam noterade lite i skymundan att Mattias hade bjudit Philip, som ännu inte riktigt hunnit fylla arton år på en öl. Han lät dem hållas. Philip var ju snart myndig och han ville inte förta stundens inramning och njutning efter att äntligen ha lyckats med bedriften att bestiga Afrikas högsta berg, nästan sex tusen meter över havet. I ärlighetens namn kände sig Liam mest förundrad över att grabbarna hade orkat ha med sig ett par öl i ryggsäcken på deras färd upp. Han fortsatte att studera de äldre tonåringarna som längs hela uppvägen verkat ha det ena samtalet mer intressant än de andra att prata om men nu bara satt och njöt av lugnet, tystnaden och bedriften. Han lät sedan blicken vandra bort till det övriga sällskapet där nu Jennifer tagit över fotograferandet och fotade Joakims familj med Mattias exkluderad. Tillfället var inne för att ta fram mobiltelefonen och ringa det samtal som han borde ha gjort för minst ett par dagar sen. Det kunde inte vänta längre. Hans inte så goda samvete gjorde sig till känna och samtidigt ville han även med stolthet berätta om triumfens ögonblick. Han lyfte mobiltelefonen. Fyra signaler hann gå fram och han var nästan på väg att lägga på när svaret kom från andra sidan luren.

- Låt mig gissa; väldigt upptagen man, med världsomfattande arbete i

säkerhetsfrågor och konfidentiell verksamhet anser att det är dags att ringa

sin älskling, hördes på andra sidan av telefonlinjen. Det är dags att berätta

hur hektiskt och intensiv den senaste tiden har varit, fast att all saknad och

alla lovord ska kunna kompensera det och helst mer än så. Michelle

avslutade sin hälsningsfras i samma tonläge som om hon meddelat att Liam

skulle ha köpt ett paket smör istället för två liter mjölk på veckohandlingen,

långt innan det kom på tal att säga hej eller fråga hur det var.

 

- Den här gången gissar du faktiskt inte rätt, Liam visste inte riktigt hur han

skulle börja sin förklaring om att de hade påbörjat sin Afrikaresa innan de

hade hunnit säga ”Hej då”.

 

- Det lät inte bra, för att det är en försvunnen och upptagen man som ringer

stämmer ju varje gång. Då måste det vara den andra delen av mitt antagande

som inte stämmer?

 

- Båda delarna bruka stämma väldigt bra, alldeles för bra, svarade Liam. Det

är bara det att det inte stämmer för denna gång.

 

- Förklara!

 

 

 

- Jag ringer för att meddela om en fantastisk utsikt och en urstark insats, blev

Liams kortfattade svar.

 

- Du menar inte att ni hann åka utan att ta avsked?

 

- Jag menar att detta blir ett trevligare och innehållsrikare meddelande. Liam

höll upp sin mobiltelefon och spelade in en kortfilm på Face-time under

samtalets gång, där utsikten från Kilimanjaros höjd om sällskapets olika

falanger bestående av den utbrytande grabbduon samt den övriga gruppen

och till sist på sig själv visades.

- Underbara bilder, verkligen Liam, men det bästa, trevligaste och kanske

framförallt det tryggaste hade varit om du både hade kunnat ta avsked och

meddela när ni kommit fram.

- Du vet att jag inte har någon möjlighet att ha kontakt med dig från Färöarna!?

- Det vet jag mycket väl vid det här laget, men du har ju uppenbarligen kunnat

förflytta dig från Färöarna till Afrika och du har jag uppenbarligen fått med

dig hela din familj och din brors familj.

- Ja, tanken var att de skulle med på resan, svarade Liam småleende. Dessutom

startade de resan från Sverige, då hade jag sms-kontakt med dem, men jag

tyckte att det verkade vara lite tråkigt att skicka ett sms-meddelande om att vi

nu var på väg mot vår Afrikaresa. Den blir ju för övrigt bara ytterligare en

vecka för min Philips och Jennifers del.

 

- Jaha, och då är det dags att säga puss då, Liam. Du kan vänta med ”Jag

tänker på dig” till dess att du hör ut av dig nästa gång så att man vet att det

stämmer!

- Men jag kan tänka!

 

- Har du inte glömt någonting?

 

- Puss, Michelle!

 

- Puss Liam. …Och Liam, var försiktig. Du har ungdomarna med dig den här

gången.

- Det har jag och nästan gång kan vi kanske åka alla fyra?

 

- Ha en fortsatt trevlig resa, Liam. Jag menar det verkligen!

 

Båda två la på ungefär samtidigt. Michelle satt och tittade ut på Stockholmsinnerstad från sitt kontorsfönster medan hos funderade en stund. Kärleken skulle vara så underbar om det inte vore för männen. Liam stegade bort till det övriga vandringssällskapet. Han tecknade åt Philip och Mattias att följa med. Philip gjorde ett dåligt försök av att dölja den tomma ölburken och Liam fascinerades av att han ens försökte.

- Det här blir en bra uppstart inför höstens multisport-SM, sa Liam skämtsamt

med ett stygn av allvar i rösten.

- Kan du inte njuta i tio minuter över att ha övervunnit en utmaning innan du

börjar fundera över nästa? Tonfallet i Jennifers röst hade nu en helt motsatt

nyans jämfört de Yiiipii-utrop som bara hade hörts några minuter tidigare.

- Jag är rädd för att jag inte kan det. Jag är rädd för att det är min läggning.

Mattias du hade inte en öl till? Liam blinkade åt sitt äldsta brorsbarn. Den

enda som formellt sett hade uppnått vuxen ålder av tonåringarna.

- De tog tyvärr slut. Mattias gjorde ett misslyckats försök att dölja både en

förvånad och lite generad min, att han hade trott att han och Philip inte hade

blivit sedda. Elin däremot gjorde inget försök att dölja en ogillande min mot

sin äldsta son.

 

- Jaha, då siktar du alltså på multisport SM och det är drygt två månader bort,

så då kan jag förstå att du behöver den här uppladdningen, sa Joakim neutralt

konstaterande.

- Varför ska du vara med i Multisport till hösten? Elin såg inte lika ogillande

på Liam som hon nyss gjort mot Mattias. Däremot var hon ännu mer

förvånad över den saken. Liam du var väldigt bra men det är ju över femton

år sedan som du höll på och tävlade på elitnivå.

- Det är väl dags för lite nytt färskt blod i seniorklassen, blev Liams glada

svar. Han stötte till Philip lätt och skämtsamt med armbågen.

 

Philip skakade på huvudet. Han hade aldrig för ett ögonblick tvivlat på sin fars kapacitet.

- Zebran är ett randigt djur, ränder går aldrig ur, blev Joakims svar. Och vi är

ju som sagt i Afrika.

Elin tittade lite förstrött och aningen rogivande på Liam. Sedan gick sedan hon och satte sig bredvid Mattias i ett försök att inte vara förmanande. När man nu hade lyckats göra en familjeresa av den här digniteten, som skulle bli ett minne för livet för dem alla.

- Mattias, jag, pappa och Sandra hade tänkt gå en intensivkurs i golf under tio

dagar på ett ställe ett par mil söder om Riksgränsen under den sena våren

nästa år. Det kan nog bli ganska häftigt. Det skulle vara jätteroligt om du

kunde hänga med?

 

- Jag kan inte lova någonting, mamma. Det är ju trots allt nästan ett år till dess.

Mycket kan komma att hända. Mattias ville vara lika tillmötesgående mot

Elin som hon varit mot honom och efter den gest som hon precis hade visat.

 

- Börjar det vara dags att vi vänder och går ner snart? frågade Joakim. Luften

är tunn här uppe.

 

- Jo, snart, se bara till att ta de foton som ni behöver först, svarade Liam.

 

Han gick undan några tiotal stag och satte sig på en sten på det snötäckta berget. Han behövde fundera en stund. Under klättrings- och vandringsfasen på uppvägen hade mer eller mindre all kraft och koncentration gått åt till att fokusera på att bestiga berget. Nu hade han i alla fall några minuter på sig att landa i det och samla sina tankar lite grand. Tio dagar till skulle de fortsätta ha underbara semesterdagar på den afrikanska kontinenten. De skulle följa med Joakims och Elins familj till safari i Sydafrika. Sedan skulle de båda familjerna åka åt var sitt håll. Hans brors familj skulle fortsätta att åka söderut mot Kapstaden och själva skulle han, Philip och Jennifer besöka världens tredje största land sett till befolkningen, Nigeria. Så långt var allt frid och fröjd, med undantag av saknaden till Michelle och det uteblivna avskedet. Tillvaron bestod just nu bara av underbara semesterdagar Efter det hade han den riktiga utmaningen framför sig. Färöarna blomstrade verkligen på alla plan. I en alltmer osäker värld låg frodiga, säkra och lukrativa framtidsdagar där. Det ville säga att det gjorde det om han skulle få Philip, Jennifer och framförallt Michelle att förstå det. Det var en utmaning och det var ingen lätt utmaning. Byggandet och själva samhällsutformade på själva Färöarna hade tagit fart, men det handlade inte bara om vad som fanns på själva öarna utan även i vattnet utanför. New York 76, London 31 och Amsterdam 18 var Skeppsorter som valt att permanent vara förankrade utanför Färöarnas kust. Dessa Skeppsorter var fyllda med framgångsrika företag och organisation och de hade som syfte att berika öarna och varandra med en ökad och förbättrad ekonomisk utveckling. Som militärt skydd hade Skeppsorterna även med New York 77, London 32 och Amsterdam 19. De tre kompletterande Skeppsorterna var till mellan åttio och nittio procent fyllda av militärt starka organisationer. Det var numera kutym att när de kolossalt stora och bebodda farkosterna färdades eller förankrades världen över, följde deras militärt utrustade systerfartyg med i ett försäkrande syfte. På så sätt kunde handeln och marknaden röra sig fritt och blomstra världen över i en helt annan dimension än vad som varit möjligt för bara ett par årtionden tidigare. Den främsta orsaken till dessa samhällen på vattnet hade varit den kraftigt ökade urbaniseringen. De tätbefolkade klustren världen över innebar ett behov som ingen kunde vara utan, men samtidigt en risk om världens största städer skulle fortsätta att överbefolkas i alltför stor skala. När städerna inte kunde växa vare sig på höjden eller vidden längre hade havet fortfarande ett obegränsat utrymme och rörlighet. Under de allra senaste åren hade det emellertid inte begränsats till ett mobilt utökat samhälle endast vid världens mångmiljonstäder utan även vid mer glesbefolkade områden, där Färöarna blivit ett av de allra mest attraktiva. Allt detta var känt världen över och det var också mycket därför som samhällsutvecklingen på Färöarna steg med raketfart. För Liams del var alla dessa faktorer viktiga delorsaker varför han såg en framtid på Färöarna som intressant även i boendesynpunkt och inte bara som arbetsort. Ingen av dessa var dock den allra viktigaste orsaken. Om hela världen kände till den allmänna faktorn och Färöarnas framgångspotential så var det ytterst få som kände till de specifika faktorerna. Färöarna hade en forskning som nu kanske kunde ha gjort det möjligt att lösa större delen av världens energiproblem. Men hur skulle det kunna startas upp? Det var den andra frågan. Den första var hur han skulle kunna få sig sina övriga familjemedlemmar till att starta upp ett nytt liv på ett för dem, helt ointressant liten ögrupp ute i havet?

 

Bahamas 11 augusti 2053

Guermo Torres satte sig ned efter möte med de två japanska affärsmännen. För en gång skull satt han för en kort stund helt ensam på sin lyxkryssare sedan han bett båda sina livvakter följa med Yoshiro Wong och Lee Nguyen ut från kajen och till den väntande taxin. Guermo Torres visste av erfarenhet och instinkt att dessa båda män gjorde affärsuppgörelse av högsta kaliber och var beredda på att göra insatser och uppoffringar därefter. De påminde honom helt enkelt om honom själv och då måste säkerhetsåtgärder vidtagas, fast på det artiga och diskreta sättet. Han tittade igenom avtalsförslaget igen. Det föreföll inte vara något fel på det, men han kände instinktivt att någonting inte stod rätt till. Avtalet var bra och förmånligt utformat för hans egen del. Det gjorde honom skeptisk. När någonting verkade för bra tydde det ofta på motsatsen. Det var vad hans långa erfarenhet av branschen hade lärt honom. De gäster som han precis hade haft på besök var alldeles för slipade och klipska för att ge avkall på någon egen förmån till hans fördel. De stod inte heller i vare sig någon beroendeställning eller skuld till honom. Men vad var problemet? Vad var hållhaken? Hur han än vände och vred på saken kunde han inte hitta någon fallgrop. Han kände branschen och fällorna utan och innantill, och han kunde inte komma fram till någonting annat än att avtalet var ärligt utformat. Idén som japanerna hade var lika genial som enkel. Han grämde sig över att han inte hade kommit på den själv. Han hade under flera decennier varit kungen av den här typen av imaginära företagsfusioner och skalbolag. Det hade varit en typisk ”Guermo Torres”-idé, som nu användes av företagslojala japaner. Det som han inte fick ihop var lanseringen av idéen. Han hade gjort mycket kreativt under sina år och skulle väl inte vara aktiv så länge till, nyss fyllda åttio år som han blivit under sommaren. Det som han inte förstod var varför de egentligen hade kommit till honom med ärendet. Var de inte rädda för att han skulle stjäla idén? Hade de tappat respekten för honom? Han hade stor respekt för dem efter de ambitioner som de nu påvisade. Det som han inte gillade var att någon kom till hans territorium och gav honom något som i alla fall var förslag på instruktioner till den kommande operationen. I de södra och västliga delarna av den amerikanska kontinenten hade han under hela den andra halvan av sin livstid styrt den undre världen med järnhand. Det tänkte han fortsätta med så länge han fortfarande var vid liv. Trots det hade japanernas förslag varit extremt förmånligt för honom, det kunde han inte undgå att tycka. De ville ha med honom som medfinansiär för projektet och han skulle sätta in en i sammanhanget så pass ringa summa som tjugo miljarder US-Dollar. Som tack för den insatsen skulle han erhålla en ränta på tio procent av sitt satsade kapital. Men varför behövde de tjugo miljarder dollar? Varför inte femtio eller hundra? Varför skulle de behöva insatt kapital från honom i över huvud taget? Nog klarade väl de här herrarna sig själva, med sina egna kontakter och nätverk? Såg de honom för han gammal för att vara ett potentiellt hot eller riskfaktor? Han var en praktisk man och la aldrig någon prestige i saker som gällde pengar och affärer. Som redovisat finansiellt kapital utöver sina två lyxkryssare, halva Alessandro Mendez tidigare tomtmark samt sin Bahamaslägenhet satt han numera på två miljoner US-Dollar i privat kapital. Han hade under det senaste decenniet unnat sig att dubbla den summan. Den ena anledningen var de senaste årens stigande inflation. Den andra var hans ålder och det var dags att kunna unna sig det lilla extra. Det betydde dock inte att det var en lätt sak för Guermo Torres att komma åt ett antal miljarder dollar som låg dolda och inbakade i diverse kontakter. Verkliga företag som skalbolag, stiftelser, föreningar, eller betydande personer i beroendeställning eller medskulder till honom skulle snabbt kunna skjuta till den summa pengar han behövde, nästan oavsett vilket belopp det var. Finansieringen skulle i det här fallet vara nästan löjligt enkelt. Den lilla insatsen skulle vara nästan helt utan risk för honom själv såväl som för hans nätverk och det skulle ge en riktigt bra avkastning. Det var dock någonting som inte stämde. Någonting var skevt och det var en farlig indikation. Det ganska harmlöst utformade avtalet skulle få bli en varningsklocka för honom. Han skulle ta sig en power snacht på fem minuter, men innan dess skulle han kolla igenom det föreslagna avtalet igen och se om det gick att hitta några oegentligheter vi den andra kontrolleringen. Han ögnade igenom helheten och granskade den kursiverade delen lite extra. Han knäppte händer och var på väg att sluta ögonen. Han urskilde någonting svart längst ut på sina fingertoppar efter en kort snabb glimt.

 

 

Som en blixt från klar himmel vaknade Guermo Torres till från sitt slumrande. En kombination av hans kunskap och erfarenhet väckte alarm i hans radarutformade sinne. Japanerna hade använt samma form av genialitet och enkelhet i sina metoder mot honom som de tänkte ha i sin affärsverksamhet. Det här var ju hans sätt att arbeta. Det här var ju hans metoder som nu användes emot honom. Avtalsförslaget var inget förslag för att få honom att medverka i göromålen. Det var ett utformat papper för att röja honom ur vägen och det gjordes alldeles för enkelt. Han hade för en liten stund sedan funderat hur de kunde tro att han var på väg att tappa greppet, men faktum var att han hade tappat greppet och han skulle nog aldrig få tillbaka det. Hur kunde han efter alla år gå på en så pass enkel fint? Han hade börjat se dåligt men inte desto mindre borde han ha varit mer på sin vakt. Japanerna hade strött över ett tunt lager med arsenik på i avtalserbjudandet i det förseglade kuvertet. Han måste få tag i sina livvakter omgående och få dem att köra honom till närmaste sjukhus innan det skulle vara för sent och det måste gå fort. Mobiltelefonen fanns på nedervåningen i hans lyxkryssare och för första gången på flera år hade Guermo-kartellens överhuvud anledning att röra sig fort i raketfart, vilket han också gjorde. Det skulle visa sig vara för fort. På det fjärde trappsteget nerifrån snavade den gamle mannen och föll två meter rakt fram i ett fall som bröt dennes höftben. Liggande med sina höftsmärtor och seendes på sina nattsvarta fingrar visste Guermo Torres att detta var de sista minutrana för en av århundradets mest betydande personer i den undre världen.

 

Kapstaden 16 augusti 2053

-Fyra dagar kvar av semestern och knappt en vecka till dess att skolan börjar. Passa på att njuta av frukosten, uppmanade Joakim sina två barn när de var på väg att starta upp Afrikasemestern tredje och sista anhalt, Kapstaden.

Sandra himlade med ögonen, Elin signalerade tyst åt sin man att försöka vara lite mer psykologisk och Mattias verkade i över huvud taget inte notera vad som precis hade sagts. Elin gjorde en ny ansats att starta upp konversationen för den morgontrötta familjen.

- Taffelbergen, Godahoppsudden, Robben Island eller kåkstäderna, vad vill ni att se idag?

- Det nya tunnelbanesystemet, då? undrade Mattias som verkade ha vaknat till liv när samtalet fick en annan inriktning.

- Du hör det du vill höra Mattias. Vad trevligt att ha ditt deltagande, svarade Elin småleende. Jag tycker för övrigt att det kan finnas en poäng i din fundering. Det skulle vara en ganska lämplig första dags aktivitet efter den underbart men fruktansvärt jobbiga klättringen på Kilimanjaro och efter alla sevärdheter i Kruger Parken.

- Det kan bli en bra aktivitet för den här dagen, tyckte Sandra. Hon nickade betänksamt och instämmande.

Kapstadens nyutvecklade tunnelbanesystem, det som numera var störst i Afrika, var inte hennes absoluta favorit på resan, men för tillfälligt orkade hon inte åka ut på någon längre utflykt. Taffelbergen lockade inte heller efter Kilimanjaro. Kåkstäderna kändes för hennes egen del till motsats till för övriga familjen som ett nödvändigt ont.

- Har ni hört någonting om Jennifer har tillfrisknat? tankarna fortsatte att vandra kring i Sandras huvud. Det hade hänt så pass mycket under resan.

- Hon är i alla fall inte lika illamående längre, febern har gått ner och hon kan i alla fall börja äta flytande föda. Det är det senaste som jag hört, svarade Joakim. Ni glömmer väl inte att ta era tabletter?

Båda ungdomarna nickade. Ifall risken att glömma sina tabletter hade funnits i början av resan fanns den inte kvar längre. Det som de absolut inte ville skulle hända på resan hade hänt. En i sällskapet, den här gången Jennifer, hade blivit ordentligt sjuk under den första dagen i Kruger Parken. Hon hade därför blivit tvungen att stanna kvar där resten av resan tillsammans med Joakim och Philip. Sandra kunde inte göra annat än att ägna Jennifer en välmenande tanke och försöka njuta av sin fortsatta resa, helt omedveten om hur fortsättningen för denna skulle komma att bli.

 

Ω

Kapstadens nya tunnelbanesystem var Afrikas absolut största och tillhörde ett av de mer utvecklade i världen. Det hade den senaste och mest avancerade teknologin vilket var tur, för om det tekniska systemet var välutvecklat och välordnat så kunde inte samma sak sägas om trafiken, miljön och människorna runt omkring. Familjen Ågren hade valt denna turistattraktion som den faktiskt ansågs vara, för att få en mellandag på resan med ett lugnare tempo. Ingenting kunde vara mer fel. Om man tidigare under resan hade upplevt tumult och enligt deras egen uppfattning kalabalik, ändrades, omvärderades och höjdes det begreppet från den stund som man kom ner i det lindrigt sagt nyttjade tunnelbanesystemet. Telefonkontakt var helt omöjligt att upprätthålla och fast man hade strikta direktiv om att inte släppa varandra vare sig med blicken eller rent fysiskt, höll familjen på att splittras tre gånger under bara den första timmen. Efter det insåg man att även om tempot runt omkring var smått hysteriskt, vann man ingenting på att försöka följa med i det. Då var det istället bättre att göra det omvända, sänka tempot mer än vanligt.

- Vi kliver på 747:an. Sedan kliver vi inte av från den innan vi på ett enkelt sätt kan komma på en station där det är lättare att komma ovan jordytan än vad det här på den här perrongen, instruerade Joakim.

- Definiera lättare. Elin höll tillbaka sin irritation och det var endast av den orsaken att barnen var med som hon lyckades.

- Lättare än vad det är här och nu, svarade Joakim kort. Hans humör var inte heller på topp för stunden.

- Ja, det låter ju vettigt, svarade Elin. Det skulle ju vara väldig bra för här är det ju helt omöjligt.

Joakim svarade ingenting utan greppade sin hustrus hand med sin vänstra hand och sin dotters hand med sin högra. Elin spädde inte på irritationen utan tog i sin tur tag i Mattias hand. Båda barnen infann sig i situationen. Den genomsvettiga och trötta familjen lyckades vid sitt andra försök komma på den tredje vagnen som stannade. En flygande väska höll på att träffa Joakim vid pannan vid påstigningen, men han hade under de senaste timmarna snabbt lärt hur livet gick till här nere. Mer eller mindre beredd på det mesta duckade han snabbt. Så följde en färd där familjen fick stå tio minuter som inpackade sillar. De kommande tio minuter därefter kunde man sedan både stå och samtidigt röra på sig med ett visst andrum och ett litet utrymme för sig själv. En liten stund efter det följde, då ståplats fortfarande var det enda möjliga alternativet fast att man kunde hoppas att få en sittplats i vagnen. Efter knappt en timmes färd hände det som alla fyra hade hoppats fast som ingen vågade tro vara möjligt. Tre sittplatser blev fria och Elin, Mattias och Sandra, snarare föll ner på sina platser medan Joakim fortfarande stod kvar och höll sig i upprätt ställning likt en boxare som rest sig på åtta. Tunnelbanan fortsatte att rulla några minuter till. Ytterligare några passagerare klev av. Det var då som tåget först stannade och sedan blev all belysning tvärt släckt i hela tunnelbanan.

- Vad skönt, hann Sandra tänka.

Det var då som tåget stannade och sedan blev all belysning släckt i hela tunnelbanan.

 

Washington 17 augusti 2053

De internationella säkerhetspoliserna och säkerhetsstyrkorna har aldrig samma typ av offentliga sammankomster likt de internationella mötena som sker inom politiken eller affärsvärlden eller till och med bland internationella toppmilitärer. Organisationer som CIA, FBI eller Säpo verksamheter skulle tappa sitt syfte och funktion om deras överläggningar lades ut på samma sätt som inom toppolitiken eller affärsvärlden. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle även medföra stor fara för denna typ underrättelseorganisationer. Organisationens möjlighet till att kunna verka för säkerheten till själva organisationen i sig själv men även för de berörda medarbetarnas och deras anhörigas får inte äventyras i onödan. Att sammankomsterna inte blir belysta offentligt innebär dock inte att möten och erfarenhetsutbyten av internationell karaktär inte äger rum. I normala fall skulle inte ett litet land inom den nordliga europeiska periferin varit inbjuden till ett av de mer betydande internationella säkerhetsmöten hållen av den nya vice CIA-chefen. Wilson Anderson var emellertid inte vem som helst och det var inte fallet han varit inblandad i nio år tidigare heller, beträffande det destruktiva chipet, Avoidikum och Liam Ågren. För de flesta svenska säkerhetschefer skulle en inbjudan till detta möte ha varit en stor ära. Fyra år innan sin pension hade dock Wilson dubbla känslor för att bli instruerad av den numera knappt fyrtioåriga Matthew Smith, CIA:s andre man, som han själv hade varit med och haft befälet för nio år tidigare. Det gick dock inte att förneka att det som hade hänt inom de underjordiska systemen de senaste veckorna världen över var av allra högsta prioritet och var tvunget att utredas och åtgärdas omgående. Wilson Anderson var emellertid Wilson Anderson och han ansåg att detta inte minskade anledningen till att boka upp ett eget internt möte med Matthew Smith, tre timmar innan det offentliga mötet. Matthew Smith hade med dubbla känslor övervägt Wilsons förslag. Han gillade inte att ändra sitt redan inrutade schema men vad man än tyckte och tänkte om Wilson Anderson kunde man inte ifrågasätta han professionalism, intuition och framförallt inte hans nästan maniska arbetskapacitet. Inne på sin andra vecka i sin nya högt uppsatta position kombinerat med de katastrofer som precis hade ägt rum antog han förslaget. Ingen annan behövde känna till deras interna möte. Lätt stressad som han var skippade han dock artigheterna, tog Wilson i hand och började utan omsvep.

- Välkommen Mr Anderson. Roligt att ha dig tillbaka. Du får trettio minuter. Jag antar att du förberett dig hela resan, så kör igång.

- Att ta upp mitt ärende är det minsta problemet. För det behövs inga förberedelser. Guermo Torres dog förra veckan, började Wilson Anderson.

- Har du bokat ett internt möte med mig tre timmar innan det officiella mötet för att berätta att Guermo Torres har dött och troligen blivit mördad? Precis som om du tvivlade på att jag inte skulle ha fått den informationen, svarade Matthew Smith utan att röra en min. Inom sig tänkte han desto mer. Det här var så likt Wilson Anderson. Att börja samtalet med att försöka ge en indikation att det låg i CIA:s största intressen, men i själva verket ha ett betydligt väsentligare syfte i sina egna tankar.

- Nej, svarade Wilson Anderson. Men det är ett dåligt sammanträffande med de senaste händelserna och jag avskyr dåliga sammanträffanden. Manilla, Neapel, Sao Paulo, Moskva, till och med Detroit och nu senast Kapstaden. Olika städer, olika världsdelar, helt olika händelser, men likheten är ju att samtliga deras underjordiska system och samhällen är utslagna på ett eller annat sätt. Det var den lätta analysen. Den svåra är vad ni har för plan att ta itu med härvan?

- Informationen om det min vän, är anledningen till mötet som vi ska ha om tre timmar, svarade Matthew Smith.

- Absolut, men du har en klargjord plan redan nu och den är framtagen tillsammans med er egen CIA-chef, Trevor Newman med stab och med Vita Huset!?

- Om det skulle vara så, kan jag inte kan gå ut med de konfidentiella uppgifterna i förtid, inte ens till chefen för svenska Säpo.

- Och vad är i så fall orsaken till att den uppbokade vice CIA-chefen har bokat upp denna tid. Wilson log smått frågande och smått sarkastiskt.

- Helt enkelt av den anledningen att det lät som att du hade värdefull information till mig!?

- Det kanske är så också. Jag antar att du minns Liam Ågren?

- Jaa? Säg inte att man har funnit honom upphittad någonstans igen?

- Nej, men han har kontaktat mig personligen från Afrika, svarade Wilson. Hans brors familj sitter tydligen fast i det havererade tunnelbanesystemet i Kapstaden. Jag vet vilken situation ni sitter i. Ni har gasläckagen i de underjordiska verksamheterna i Manilla, Moskva och Sao Paulo att tänka på. På er egen hemmaplan i Detroit har de eventuella upphovsmännen fått det att verka som ett jordras. I Neapel är hela den nedre infrastrukturen utslagen. I fem städer ska ni agera utanför ert eget land vilket innebär att ni kommer att verka med tillsättande styrkor till de berörda ländernas nationella insatsstyrkor. Men fast att detta behöver samordnas behöver ni börja agera omgående för dessa fall. Om detta är som vi alla misstänker, väl planerade internationella terrordåd, behöver vi ha våra federala verksamheter samordnade för att kunna slå tillbaka med kraft. Ingenting tyder för övrigt på att aktionerna, katastroferna eller terrorhandlingarna kommer att stanna vid detta stadium. Det kräver en beredskap på varje nationell front, vilket innebär att varje berört land behöver mobilisera för att värna om sina egna intressen. Det gäller även för Sverige. I och med att Ågrens redan råka sitta fast igen så är startskottet för vår del redan igång. Min fråga vid sidan av den officiella agendan är vad du kan göra för att få ut de tjugosju tunnelbanetågen? De Sydafrikanska arbetarna har under det första kritiska dygnet inte kommit särskilt långt.

- Det är fem hundra meters väg fylld av sten mellan tågen och vagnarna. Det är för många vagnar och framförallt för många boenden i underjorden för att vi ska kunna ta risken att ge oss på någon sprängning. Vi har ingen möjlighet att agera utan stöd av den Sydafrikanska regeringen, svarade Matthew Smith sakligt.

- Självklart, men återigen off the record, vad kan du göra för att sakta men säkert kunna få tag i människorna?

- Minns du Rich Wilford, Wilson?

- Jaa? Wilson Anderson såg både misstrogen och frågande ut. Prisjägaren, jo jag minns honom i ett helt annat ärende. Jag minns honom när han sattes ut i rätt ärende. Jag minns att hans sattes in när det gick ut på att tyst och diskret infiltrera den kriminella verksamheten för chipet. Det som jag inte förstår är varför du pratar om honom här och nu?

- Den här världen kan han. Han agerar tyst och snabbt. Han agerar inofficiellt men uppnår resultat. Han kan agera utan att jag behöver stå som ytterst ansvarig eller riskera min karriär eller CIA:s och Vita Husets rykte. Han kan för övrigt säkert få med sig ett tiotal medhjälpare.

Wilson Andersson hade behärskat sig fram till nu, men nu gick det inte längre. Han bet ihop tänderna på det karaktäristiska Wilson-sättet när något uppenbarligen var helt vansinnigt.

- Om jag inte misstar mig här helt och hållet Mr Smith så har ni mellan tjugofem och trettiotusen man i direkt förfogande. Den indirekta siffran har jag i ärlighetens namn inte och undrar jag om du vet den själv? Men denna uppgår säkert till fyrtio eller femtiotusen man plus hela Interpol, och du pratar om att sätta in Rich Wilford?

Nu var det Matthew Smiths tur att behöva anstränga sig för att behärska sig. Varför hade han egentligen ens övervägt att boka in ett möte den här envetne, irriterande svenske polisen igen?

- Det stämmer alldeles utmärkt att vi sitter på de resurser som du så väl påpekar, Mr Andersson. Andra saker som också är relevanta för fallet är att CIA inte har någon möjlighet att agera utomlands utan hjälp eller understöd från någon av våra amerikanska organisationer, militärt eller polisiärt. I det här fallen räcker inte ens det. Vi kommer som vi så väl har konstaterat tidigare behöva samverka med de nationellt berörda styrkorna. Vi har hittills sex stycken fall som mer eller mindre kan beskrivas som mindre stadskollapser av mångmiljonstäder. Ingenting tyder på att det kommer att stanna där. Vi har hittills inget formellt beslut för ett integrerat och sammanhängande tillvägagångssätt. Vi arbetar febrilt med att analysera situationen och det verkar vara långt mer komplicerat och avancerat än vad vi först trodde. Sverige har under omständigheterna klarat sig väldigt lindrigt. Några hundra turister har totalt sett drabbats. Du står och frågar mig om hjälp som grundar sig i två personliga faktorer. Anledningarna till din fråga är inte strikt relaterade till säkerhetsaspekter för våra respektive länder utan för att du känner dessa svenskar från tidigare utredningar och för att du råka känna mig sen tidigare innan jag fick min position som vice CIA-chef. Då passar det att jag nyttja en tidigare vänskap i en ny situation. Du frågar mig vad jag kan göra vid sidan av den officiella agendan och jag svarar dig vad jag kan göra. Om du ursäktar mig har jag ett betydligt större och mer omfattande möte att förbereda. Jag må vara ny i min roll men det innebär inte att jag kan nonchalera någon av mina arbetsuppgifter. Inte det som relateras till Säpo och inte någon annan heller.

Matthew Smith tog fram en penna och papperslapp skrev ner någonting, vek sedan ihop lappen och gav denna till Wilson Anderson. Wilson öppnade lappen direkt efter att Matthew hade lämnat rummet. Han log för sig själv. På lappen stod kontaktuppgifterna till Rich och den numera pensionerade före detta CIA-agenten Paul Morrison. Med Rich Wilford, Liam Ågren och Paul Morrisons nuvarande säkerhetsbolag skulle han kanske kunna göra någonting åt situationen off the record.

Kruger Parken 18 augusti 2053

Guiden körde fram bilen till tältet som det av någon anledning kallades för, även om det på alla andra ställen i världen skulle ha benämnts som en trästuga. Här kallade man det dock inte för trästuga utan för tält, men just nu hade det högst sekundär betydelse. Liam, Philip och Jennifer gick och satte sig på var sin plats i den öppna jeepen. Liam satte sig i förarsätet bredvid guiden och Philip och Jennifer intog var sin plats i den mittersta av jeepens rader. Liam försökte sammanfatta dygnets allra senaste timmar för sig själv. Två små mirakel hade faktiskt hänt. Två mindre under skulle dock inte räcka långt med tanke på den senaste katastrofen som skett. Han var innerligt tacksam över att Jennifer inte hade råkat för Malaria eller någon annan allvarlig sjukdom i Afrika. Det hade enkelt rört sig om en kraftig men ändå inte värre än en dålig och intensiv matförgiftning. Under de senaste två dygnen hade hon kurerat sig oerhört bra och var nu både feberfri och åt obehindrat om än försiktigt igen. Om Liam hade kunnat skulle han känt sig innerligt glad över det. Jennifers tillfrisknande var den första faktorn som hade gått lås för någonting som verkade vara mot alla odds. Det andra miraklet som skett var att han lyckats få tag i självaste Wilson Anderson, numera chef för Säpo och detta han lyckats göra från den Afrikanska kontinenten. Utan deras gemensamma historik skulle det ha varit en omöjlighet, men efter deras gemensamma insatser för knappt ett decennium sedan skulle det alltid finnas en särskild oskriven förbindelse mellan Wilson Anderson och Liam Ågren. Dessa båda glädjebesked överskuggades emellertid av det som hade hänt Joakims och hans familj i Kapstaden. Händelsen i Kapstadens tunnelbanesystem var fruktansvärd i sig. Att hans nära släktingar satt fast där förstärkte den känslan mångfalt. Han visste vilken klaustrofobi framförallt Sandra hade. Han litade inte på att den Sydafrikanska beredskapsorganisationen skulle kunna ordna upp situationen inom den tid som krävdes. Han hoppades på Wilsons Andersons idoghet och dennes kontakter men kunde inte lita på det. Händelsen hade trots allt inte bara hänt i ett annat land, utan i annan världsdel. Kanske den världsdel som det var som svårast för en utomstående att kunna agera i. Liam hade inget val. Han var tvungen att agera själv. Han fick ta båda ungdomarna med sig. Han måste försöka få kontakt med Michelle. Liam log bittert när han tänkte på att hon skulle få åka till Afrika snabbare än vad hon någonsin hade kunnat drömma om. Han hade dock inte varit lika framgångsrik i att försöka få tag i Michelle som han hade varit när det gällde Wilson. Han hade försökt att ringa henne fem gånger, skickat tre sms, två e-mail och pratat med en av hennes arbetskollegor. Hon befann sig fortfarande i Sverige, men var tydligen på väg i västkusten i jobbsyfte för tillfället. Situationen var den omvända. Han var nu den som inte fick tag i henne. Liam visste inte var Michelle var eller vad hon höll på med. Det fick bero så länge. Han hade själv ingen lätt resa eller göromål framför sig på väg mot Kapstaden.

Bilen rullande fram i Sydafrikas vackra natur. Det var gryning. Värmen hade inte hunnit tillta riktigt än för den tidiga vintermorgon som det faktiskt var för landet och det södra halvklotet. Han tittade mot den gulröda solen. Solen stod lågt och hade inte hunnit stiga mer än att det faktiskt gick att titta in mot den, utan att bli bländad. För bara ett par dagar sedan hade de åkt runt i samma jeep med samma guide och inte haft några andra sysslor för sig än att bli visade elefanter, lejon, giraffer och noshörningar. De hade till och med skymtat en gepard. Kruger parkens framgångsrikaste jägare, leoparden höll sig borta med sin frånvaro. Efter det hade Jennifers matförgiftning kommit, vilket hade varit hemskt i inledningsskedet med tanke på osäkerheten om vilken eventuell sjukdom det hade kunnat vara. Nu var situationen ännu hemskare med det som hade inträffat Joakim och hans familj. Bilen fortsatte att köra igenom södra Afrikas största inhägnade naturreservat. Efter en halvtimme gjorde de ett första stopp för kisspaus och frukost. Liam slängde var sin macka till Philip och Jennifer och gav dem var sin vattenflaska att dricka ur. Jennifer åt bara måttligt men drack desto mer då hon blivit uttorkad av de senaste dagarna. Robin Lamberth, guiden stängde av motorn till bilen och försvann cirka femtio meter bort bakom ett krön för att göra sina behov. Stämningen var tyst och dämpad och det berodde på betydligt mycket mer än den tidiga morgonen för det morgontrötta sällskapet. Det konverserades inte mer än nödvändigt men blickarna och de outtalade funderingarna fladdrade desto mer. Efter sin korta frånvaro var Robin snart tillbaka och alla fyra intog återigen sina platser. Det fanns ingenting tid att förlora. Robin satte nyckeln i tändningslåset. De självgående bilarna som körde själv fanns det ett begränsat antal av på kontinenten. Då hände det som inte fick hända, bilen startade inte. Liam förstod av situationen att döma att felet låg i startmotorn, när bilen inte ens alls svarade vid försök till uppstart. Robin gjorde ett, två och tre försök innan han sedan motvilligt verkade göra samma insikt. Han dunkade till ratten med handflatan och gick och kollade till motorn, ungefär som han med ren tankekraft skulle vilja föra över felet till någon mer lättåtgärdad orsak, av kategorin byta tändstift eller något annat mindre fel. Efter tio minuter gav han upp och kom tillbaka till sin plats vid förarsätet.

- Jag har cirka fyra kilometer till närmaste byggnad och möjlighet till assistans. Det verkar ha hänt någonting med det mobila nätverket i natt. Det finns bara en sak för mig att göra i rådande situation. Jag blir tvungen att gå per fots härifrån.

Alla de andra tre tog fram sina mobiltelefoner. Alla gjorde samma notering, ingen av dem hade någon täckning. I all uppståndelse och all stress hade ingen av dem ens tänkt på det tidigare. Liam försökte hålla sig kall. Därför sa han bara konstaterande.

- Ja, det finns väl ingenting annat att välja på. Du kan terrängen bäst och hur

man tar sig snabbt och säkert här. Det snabbaste och säkraste sättet att få hit

assistans måste ju vara att du går själv medan vi väntar här.

 

- Exakt så är det, svarade Robin. Jag kommer tillbaka fortast möjligt.

 

Ω

 

Jennifer kände irritationen stiga alltmer. Guiden hade varit borta länge nu kändes det som. Borde han inte ha varit tillbaka vid det här laget? Nu fick det faktiskt räcka. Först hade hon blivit matförgiftad. Sedan hade de fått höra att Sandra, Mattias, Joakim och Elin fastnat i tunnelbanesystemet. Som om inte det räckte var de nu bli stående med bil ute i ödemarken i Afrika utan mobiltäckning och en guide som var spårlöst försvunnen. Hon öppnade flaskan och drack för minst tionde gången sedan de blivit stående. De fem senaste gångerna hade hon gjort det mest på grund av frustration. Nu började hon känna sig förfärligt kissnödig och hoppade utan att tänka sig för ut ur bilen.

- Jennifer, hann Liam väsa, men det var för sent innan hon snabbt försvann bakom närmaste buskar drygt femtio meter bort.

Tillbaka mot bilen hann hon inte långt. Hon stannade till i ren och skär panik. Blicken hade fastnat två hundra meter framför henne och hon stod som förlamad utan att kunna röra sig. Mitt framför henne stod ett livs levande lejon.

- Jennifer var nu bara tyst och gör exakt som jag säger, hörde hon en viskande röst säga.

Hon sneglade bakom sig. Där stod hennes pappa nedsjunken på huk.

 

Washington 18 augusti 2053

Klockan var 04.20 när det knackade på Wilson Andersons hotelldörr. Under någon kort sömndrucken sekund var hans instinkt att gripa efter sitt tjänstevapen. Han insåg snabbt att situationen inte var riktigt så illa, bara nästan. Han fick snabbt på sig byxorna men gick med bar överkropp mot dörren. Vem som än hade väckt honom, oavsett anledning, fick denna person stå ut med att se honom i bar överkropp. Han öppnade dörren och fick se den nyligen pensionerade CIA-agenten Paul Morrison som numera ledde sitt eget säkerhetsbolag. I normala fall skulle Wilson Anderson ha blivit glad över att se den gamle amerikanske kumpanen, särskilt som han indirekt efterfrågat Matthew Smith om det. Men att bli väckt under den korta nattsömn som Wilson Anderson kunde unna sig var ingen normal omständighet. Utan att hälsa eller tänka på det kommande samarbetet sa han korthugget, sakligt och formellt.

- Jag tycker om mitt arbete Mr Morrison, det gör jag verkligen. Det innebär också att jag brukar ge det tillräcklig tid under mina vakna timmar under dygnet för det. Det innebär också att de timmar som jag råkar sova under natten, och ja, det brukar jag oftast göra tjugo över fyra på morgonen så brukar dessa timmar nyttjas för vila och återhämtning så att nästa arbetsdag kan bli så bra som möjligt.

Hade Paul Morrison haft möjligheten att sätta hundra dollar hos en vadslagningsfirma på att exakt det här mottagningsbeskedet skulle komma på precis det här sättet från Wilson Andersons sida, hade han gjort det innan han knackade på. Någon sådan firma fanns det dock inte för denna händelse. Paul Morrison tänkte sarkastiskt för sig själv, att delanledning till det troligen var att oddset för det satta utfallet skulle bli alldeles för lågt för att det skulle ha varit gångbart. Därför bemödade han sig inte mer än nämnvärt när han svarade:

- Matthew Smith vill att du följer med till hans kontor omgående. Det blir ett trepartsmöte med dig, mig och CIA:s vice chef separat efter den boll som du har rullat igång med mig och Rich Wilford. Matthew Smith kommer lite senare under de tidiga morgontimmarna att ha ett möte med Trevor Newman som just nu sitter uppkopplad mot Vita Huset. Därefter kommer CIA-chefen och vice CIA-chefen ha ett möte med övriga chefer inom säkerhetstjänsten från betydande länder och berörda länder. Orsaken är att ett flertal länder runt om i världen har ett utslaget mobiltelekomsystem, däribland vi i USA.

Om du vill att du och jag ska köra vårt ärende vid sidan av här, har vi fram till kl. 06.00 på oss. Därefter kan du lugnt räkna med att vi och vårt ärende är bortprioriterat.

Ω

- Ska jag se om jag förstår det här, sa Wilson Anderson sammanfattande när han även fått nyheten förklarad av Matthew Smith. Året är 2053. Hela århundradet har byggts upp av informationsteknologi och telekom i en alltmer utökad skala. Toleransnivån för utebliven täckning ligger på mindre än trettio minuter hos varje litet enskild verkstadsföretag. Över halva världen, den mest betydande halvan dessutom, har varit utan fungerande mobilt nät de senaste timmarna? De får inte hända! Det händer inte! Man vet inte ens orsaken till detta!?

- Alldeles korrekt, svarade Matthew Smith. Det du precis har beskrivit gällde igår, men uppenbarligen inte idag.  Kontentan av det innebär att vi agerar efter den rådande verklighet som vi befinner oss i här idag.

Det blev en stunds tystnad.

- Det är med all säkerhet ett haveri för Internet och Telekom, alltså, sammanfattade Paul Morrison situationen med en begrundande min.

- Ja, i alla fall utebliven möjlighet att kunna nyttja det, svarade Matthew Smith. Hela västvärlden främsta tekniker jobbar febrilt med att komma till rätta med problemet.

- Ja, jag måste hålla med Wilson. Vad i hela friden har möjlighet att vålla sådana problem för så stora områden så pass länge? fortsatte Paul Morrison nu ännu mer bekymrad.

- Visste vi det hade vi inte behövt väcka Wilson Anderson på morgonen, svarade Matthew Smith. Ingen i sällskapet drog på munnen. Alla var för tagna av stundens allvar.

- Ja, jag återkommer till den tanke som jag hade i bilen på vägen hit, svarade Wilson. Skulle detta kunna orsakas av ett virus?

- Neeej Wilson, det skulle inte kunna ske, svarade Paul Morrison. Det är helt omöjligt att det skulle vara möjligt på det här sättet!

Matthew Smith gjorde en ansats för att lätta upp stämningen. Han smålog.

- Jo, teoretisk skulle det faktiskt kunna vara möjligt om företagen inom Internetsäkerheten själva satte igång det.

Det blev en kort stunds tystnad. Matthew Smith funderade på om det har varit rätt att skämta i denna stund, men det var för sent.

- Det skulle de faktiskt kunna göra, sa Wilson kortfattat. I det här läget går det inte att utesluta med hundra procent säkerhet.

- Wilsooon, det var ett skämt! kom det från Paul Morison omgående i samma tonläge som man förklarar för ett barn att barnprogrammen var klockan fem, att tio-nyheterna inte är någonting för denne och att det är dags att gå och lägga sig.

- Skämt eller inte, jag vill veta om möjligheten finns?

- Ja, men det väl begriper du väl att hela världens företag inom Internetsäkerheten inte släpper lös ett världsomfattande virus vid på alla ställen världen över på samma gång? Paul Morrison hade bestämt sig för att inte skulle börja tröttna på Wilson Anderson, men det nu klarade han inte det längre.

- Att kunna tänka annorlunda idag jämfört med igår skiljer den vise från den envise, var det inte så vi sa nyss? svarade Wilson. Nej, jag begriper såväl att dessa företag inte skulle göra det om de ägdes och styrdes på samma sätt som de alltid har gjort, men vi leker med tanken på att de inte ägs och styrs på samma sätt längre. Vi leker med tanke på att ägarstrukturen är bytt. Vi leker med tanken på att de verkliga ägarna som egentligen håller i trådarna inte finns med formellt på något papper. Att de verkar som målvakter i bakgrunden och det man ser utifrån i själva verket är ett antal skalbolag. Vid rätt tillfälle behöver sedan bara de verkliga makthavarna kliva fram, likt ett rovdjur som legat och lurpassat på att snabbt få göra sitt hugg.

Nu var det Matthew Smiths tur att höja handen.

- Ja, men snälla du, jag är rätt säker på att vi inte haft en tio till tolv utförsäljningar av världens största företag inom Internetsäkerhet under det senaste året.

Paul Morrison hade tystnat som om han kommit till insikt.

- Om ett sådant scenario skulle ha skett, finns det ingenting som säger att alla företagen behöver ha förvärvats under den senaste tiden. En sådan terrorhandling kan mycket väl ha haft sitt första företagsförvärv för tio, femton eller tjugo år sedan. Planeringstiden för det kan mycket väl vara det dubbla.

Det blev dödstyst i Matthew Smiths rum. Inget sas. Alla tre visste vad som borde ha sagts: Vad gör vi nu? Ingen hade svaret.

 

 

Slut på smakprovet.